Direktlänk till inlägg 14 oktober 2011
Äsch då.. Ligger i sängen, försöker sova, kan inte.. Eller nja försöker gör jag väl inte. Men jag har försökt misslyckat försök. Klockan tickar på. För några år sedan brydde jag mig inte om kl blev 03 på natten innan jag somnade. Men nu, nu blir jag rädd så fort klockan passerar 01 på natten. Varför? Jo, för att jag själv vet att om bara några timmar så kommer pyret att vakna. Då kommer pyret inte ha planer på att somna om eller låta mamma få sova. I morgon kommer det garanterat inte bli sovmorgon till kl 8-9 (som alla andra dagar).. För idag så somna vi nämligen kl 18 för natten, så trött, så ledsen tjej.
Måste försöka sova snart, meen inte trött. Inte sov trött. Gosch sicket dilemma!!
Går hemma för det mesta hela dagarna.. Önskar det kunde dimpa ner en lägenhet åt mig & pyret. Så att vi kunde få vårat egna. Ska absolut inte klaga på det jag har idag (mitt gamla rum hos mamma & pappa)! Det är betydligt bättre än vad många andra har idag. Dom som inte har någonting alls.
Meen jag vill ha mitt egna krypin, som är mitt hem. Så jag kan känna mig hemma. Men inte lätt när man inte uppfyller de krav som finns :/, inte lätt när man inte kan bosätta sig vart som helst i detta avlånga land.
Usch sen det där med förändringen... Hm ska vi inte ens tala om.. Den får bli när jag får in pengar och kan sätta mig själv på en diet med motion. Visst motionera kan jag göra ändå, men nej jag vill göra allt samtidigt. På en gång, inte ta det pö om pö då blire aldrig gjort. Såg mig själv i spegeln häromdagen & tänkte "HJÄÄÄÄÄLP!!!" Att man kanske undre gravidteten skulle ha tänkt sig för på vad man ändå stoppade i sig. Min tanke blev "Skit samma vad jag äter, jag blir ju ändå tjock!" Men sen att det stannade kvar på kroppen efter graviditen tänkte jag då inte på..
Kanske kunde ha låtit bli den där godis påsen ändå.. Kanske inte skulle ätit dom chipsen, druckit den colan etc.. Många gravida, mammor, icke gravida, icke mammor har garanterat också träffat på efterklokheten.. Jag träffar dock på den för ofta, någon gång om dagen. Minst!
Nej jag ska inte klaga, det finns dem som har det värre än vad jag har.. Men ändå, jag tycker synd om mig själv lite granna varje dag.
Meen jag vill inte tänka "HJÄÄÄÄLP!" när jag står framför spegeln. Jag vill kunna tänka "Idag ser jag riktigt bra ut. Bra jobbat! Du har verkligen lyckats med detta!" Men den dagen kommer väl aldrig att komma :/. Kanske är konstig eller ovanligt, men jag har alltid (innan grav) haft ett väldigt bra självförtroende (till en viss gräns). Jag har varit riktigt nöjd med mitt utseende, jag har sett riktigt bra ut (enligt mig själv). Medans nu, nu ser jag ut som en strandad valross.. Usch, det är äckligt vad kroppen har blivit till!! Usch, det är ett under att man tillåter det!
Naej, sluta drömma & göra något åt saken kanske... Mycket snack men en jävligt liten verkstad..
Jobb.. Ja då har dagen kommit då jag ringt och meddelat att jag kommer tillbaka till jobbet den 1 februari. Det känns tungt, hade gärna velat vara hemma mycket längre med Arvid. Men man måste ju överleva på något sätt så då är det bara gilla läget oc...